Bokbindarebarn
Min farmor och farfar drev ett eget företag som höll på med bokbinderi och pressförgyllning. Min pappa jobbade också hos dem i perioder, så jag var ofta med dem där. När jag gick i lågstadiet så kände jag gärna efter extra noga på väg till skolan, och visst hade jag nog lite ont i halsen, eller kanske ont i magen? Det är nog bäst att jag åker med farsan till farmor och farfars jobb istället för till skolan. Och vips så var alla överdrivna/påhittade åkommor som bortblåsta när vi kom fram. Jag minns fortfarande hur det luktade när man kom in i lokalen, med alla olika maskiner, som jag inte riktigt visste vad de gjorde. En av maskinerna visste jag i alla fall vad den gjorde. Med en sylvass metallklinga kunde den skära genom decimetertjocka pappersbuntar. Även fingrar kunde det kapa av, så jag fick aldrig gå nära. Detta bevisade maskinen en dag då den kapade av toppen på två av farfars fingrar, det var dock en dag då jag motvilligt befann mig i skolan och missade allt spektakel.
Cigarettrök och för mycket margarin
Jag minns också tydligt hur det luktade inne i det rökiga lilla fikarummet som låg mitt i lokalen. Där mumsade vi i oss farmors smörgåsar som hade alldeles för mycket margarin på sig. På den här tiden (stenåldern, aka 80-talet) rökte man fortfarande inomhus, även inne på arbetsplatsers fikarum. Kanske till och med i synnerhet inne i fikarummen. Men jag hade så mycket positivt kopplat till att vara med på deras jobb, att jag till och med gillade hur smaken av cigarettröken beblandade sig med farmors mackor med alldeles för mycket margarin på.
Farmor och farfars företag hade sin lokal i Krokslätts fabriker i Göteborg. På plats fanns det en massa roliga saker att göra för en 7-åring. Jag brukade t ex limma på rester av folier som blivit folierade, på tjocka pappersark och skapade små konstverk av detta (se bilderna här intill. Dessa mästerverk hittade jag – tillsammans med en massa annat – i en pärm farmor gjort till mig med lite olika saker som hon sparat från min uppväxt. Självklart med mitt namn folierat i guld på omslaget). Jag minns att de hade en stor tunna med lim, jag kommer till och med ihåg doften av limmet. Det var ingen stark och obehaglig lukt, utan en ganska så mild lukt. Tänk dig en utspädd blandning av vanligt vitt lim och vatten, typ? Eller ja, nån form av bokbindarlim antar jag att det var. Det bästa var när limmet började ta slut i tunnan, och man kunde sitta och pilla loss limmet som hade torkat längs kanterna haha.
Tryckerigranne med genialiskt namn
Det roligaste jag visste var dock att åka runt på en skrivbordsstol utan ryggstöd. Jag satt inte på den utan jag la mig på mage på den och puttade fart med benen. Med denna åkte jag omkring i korridoren på företagslokalen. Här hyrde många olika företag in sig, och jag åkte runt och tjenixade på dem. Det bästa stället att hälsa på var ett tryckeri – där kunde man få klistermärken. Jag har för mig att det egentligen var ganska trista klistermärken, med någon text bara (typ “AKTAS”, “DENNA SIDA UPP” och sånt), men jag var inte så kräsen utan tog gladeligen emot gåvan och klistrade sen upp (de trista) klistermärkena på min träsäng hemma. Tryckeriets namn fastnade av någon anledning i mitt huvud, men det var inte förrän jag själv började studera grafisk design som namnet återigen dök upp i mitt huvud, och jag insåg att det var genialiskt: PRoffset – mycket fyndigt på många plan.
Farmor och farfars företag gjorde lite allt möjligt. Men mest tror jag att de tryckte loggor och text på olika material genom pressförgyllning. Men de gjorde även pappersblock av olika slag, band in böcker och lite sånt. Jag minns nån gång när farmor satt och svettades med att få klart en stor leverans med almanackor till någon kund. Hon höll på att montera på en sån där kalender där varje dag står på en liten lapp, där man sen river bort en lapp för varje dag, så att rätt dag och datum visas.
Metoderna jag använder mig av idag när jag tillverkar kalendrarna skiljer sig långt från deras stora maskiner och möjligheter. Jag har visserligen en skärmaskin som kan skära en hyfsat tjock bunt papper, men den är inte i närheten av monstermaskinen – som dessutom var elektronisk och automatisk – som farfar använde. Och jag tror inte att den kan kapa fingrar heller, då den är helt manuell vilket gör att fingrarna är upptagna med att dra i armen som sänker klingan. Och förhoppningsvis så slutar man dra ner klingan om man känner att något finger ligger risigt till, något som maskiner kanske inte tar någon hänsyn till.
När de pressförgyllde något material (de kunde förgylla alla möjliga sorts material, läder, trä, plast, tyg, papper, osv.) så använde de sig av en tillverkad kliché i bly (tror jag det var) och så värmepräglade de med en maskin som hade en stor varm platta där man fäste klichéer på, och så la man folie på materialet som skulle förgyllas och pressade den varma klichén en viss tid på folien och materialet. Tyvärr fick vi skänka bort allt när farfar dog och företaget lades på is. Vi visste ju inte att jag hundra år senare skulle få för mig att ta upp lite av deras sysslor – även om det är i mycket mindre skala.
